© 2016 TABequipe

There is no greater luxury than sustainability

Choose with consciousness and be a part of gamechanger

Puh, vi klarade det!

December 8, 2015

Min oro startade redan igår kväll när jag insåg att jag själv skulle åka med vår ponny till hovslagare. För en rutinerad kan detta verka patetiskt men för en relativt nybliven ponnymamma är detta ett stort steg. Väl i stallet så började jag med själva släpet, jojo det hade ju fryst lite grann kan man säga samt att släpet numera står högre fram än bak vilket innebär att jag behöver nyttja hela min kraft för att gå på släpet på dragkroken. Tur att man väger några kilo tänker jag när jag står där och hoppar. Tada! klarade det men det tog lite längre tid än vanligt. Bara att backa bilen rätt mot släphelvetet är ju en bedrift.

Rullar sakta fram emot stallet och hör ett gnisslande ljud, vad sjutton är det? Stannar bilen går runt, hör och häpna, gör en säkerhetskontroll. Inget ser konstigt ut, tiden går....hoppar in och låtsas som att allt är som det ska. 

Parkerar bilen framför stallet och ser till min glädje att de nya stallkompisarna är på plats, kanske kan de hjälpa mig att stänga när jag fått på ponnyn....jojo det hinner de. Ut i hagen i rasande fart och hämtar ponnyn med en efterföljande a-ponny i släp men lyckas ändå få ut en häst och den andra stannar kvar där han ska vara.

Tänker bara att nu ska han på utan att trilskas, vår ponny går aldrig på självmant när han ska lämna sitt stall. Döm om min förvåning när han gick på i princip direkt och stallkompisen var snabb att stänga. Går för bra det här tänker jag!

Startar bilen och ska vända transporten på vändplanen, låter fortfarande lite men stallkompisen tror att det är handbromsen och att den snart tinar upp. Glider in på vändplanen och ska göra en u-sväng, jamen där är ju cointanern ja, backa (det jag kuggade på första uppkörningen), kör fram och där kommer jag förbi.

Lägger in adressen till hovslagaren och blir chockad över att resan ska ta 30 minuter...hur är det möjligt? Kanske är det så från vårt nya stall, vad vet jag?!? Vågar inte lita på min egen instinkt utan litar helt på Google Maps. Får iväg ett litet sms till hovslagaren att jag kan bli 5 minuter sen, hatar att inte komma i tid. Stänger av radion kan inte tänka med massa ljud på och glider in på en grusväg som visar sig bli väldigt lång. Gnisslet är i alla fall borta, solen skiner och ängar öppnar sig kantat med skog. Fy farao vad vackert! Mitt i detta orosprojekt blir jag smått euforisk. Här vill jag bo! Tankarna svävar iväg och jag tänker på att här på denna gården eller detta huset....samtidigt som tanken kommer att här kan jag inte sitta och dagdrömma jag kör ju för sjutton släp med dyrbar last. Kommer aldrig fram, tänk om Google visar mig till ett annat ställe, det har ju hänt förrut och om jag nu ska vända på denna grusväg där det knappt får plats med möte.....Andas! Så jäkla fel kan det ju inte vara.

Efter 25 minuter uppenbarar sig en väg som jag känner igen, skriker rakt ut av lycka i bilen. Herregud jag är ju knäpp! Det ringer i mobilen, jag hinner verkligen inte prata med någon nu, väljer att inte svara. Börjar närma mig och ska tydligen svänga vänster på ett ställe men får någon form av beslutsångest och kör rakt fram. Shit vad jobbigt! Nu måste jag ju vända! Kommer på att det ligger ett stall några 100 m bort där jag kan vända, tur att dottern varit där och tävlat. Åker tillbaka och in på rätt väg, ser ljuset i tunneln.

Väl på plats så står den varma och kompetenta hovslagaren där. Vår ponny älskar henne! Vi lastar av och arbetet med hovarna kan börja. Hinner prata mycket om ditt och datt och mina kommande projekt. Nu börjar nästa oro, smart att ta ut den i förskott eller hur?! Hur ska jag lasta av hästen hemma i stallet när det inte är någon hemma, just det sitter jag och funderar på medans sista hoven inte ens är klar.

På med hästen, gick bra, backa runt gathörn, blev perfekt, vad händer?!?

Hovslagaren beskriver en väg som tar halva tiden så det var ju bra, lita inte på google maps i skogen alltså. Glider hemåt, fortfarande sol och funderar på hur jag ska lasta ur. Väl på plats så är ponnyn coollugn, han vet ju att han är hemma även om han bara bott där några dagar. Den lilla a-ponnyn väntar ju i hagen. Tar ner rampen går in till honom via siddörren och säger att nu måste vi göra detta samtidigt och du måste vänta. Tur att man har tränat lite kommandon. Han tittar på mig och tar lite hö, precis som att han tänker att hon är lite galen min nya stormatte. Sätter på grimskaftet och går igenom och öppnar upp samtidigt som jag säger vänta. Han tittar på mig och fortsätter och äta sitt hö. Nu kan du få gå säger jag, han tittar på mig och vill få en extra bekräftelse. Jomen jag är redo säger jag....vi grejade det här också<3

 

 

 

Please reload

Senaste inlägg

January 25, 2016

January 24, 2016

January 24, 2016

January 3, 2016

December 15, 2015

December 8, 2015

November 25, 2015

Please reload

Arkiv
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Följ oss